Jag är då Gurrasnurras kompis han hade med sig, sin vapendragare.

Jag kan inte annat än hålla med dig. Det var underbart den där dagen, och dom andra dagarna på arvikafestivalen.

Att 2 killar från inavlade Småland kunde vara så trevliga. Jag saknar dem. Hoppas dom har det bra i småland där dom sätter på sina systrar och mammor. Ses i sommar igen!

/Jimmy R

jimmy_bonde92@hotmail.com

Mitt finaste minne från Arvikafestivalen 2009 var när jag och min pojkvän och våra vänner gick från campingen för att se Nine Inch Nails spela, spelningen var skitbra osv, men jag och några andra bestämde oss för att stå lite längre bak eftersom det var massa fulla människor som hoppade omkring och jag flög överallt, så klen som jag är... Iallafall, sen står vi där och då spelar dom sin sista låt "Hurt" som jag ville stå längst fram med min pojkvän med och sjunga till. Så när dom börjar spela springer jag förbi alla människor, och en snubbe låter inte mig gå förbi honom, så jag bad jag honom snällt " Min pojkvän står därborta och jag vill jätte gärna va med honom på den här låten" då kollar han på mig och säger "Aw, jo men självklart spring snabbt!" Så då springer jag vidare förbi alla människor, och hittar min pojkvän och han blir helt överlycklig, och den stunden var verkligen en av mina finaste minnen att stå med den jag älskar mest och sjunga till Hurt. Och ja, han tyckte det var hur gulligt som helst!
Det kommer säkert komma mer sånna stunder detta året!

/ katie

Detta var redan förra året och kanske inte helt otippat precis mellan bob hund och Depeche Mode. Det hade regnat innan bob hund gjorde entré så jag och min kompis sprang, i det ösregn som senare visade dig bara vara en skur, till vårat tält som var beläget på vikgårdscampingen. Jag ladda upp med tröja och nya skor. Min kompis gjorde endast det sistnämnda. Vilket skulle visa sig vara ett smart drag. Senare gick vi i lugnt med bestämt tempo tillbaka till festivalområdet där vi skulle inta våra platser innan Depeche Mode. Varför? För att vi skulle vara längst fram, så klart! Redan innan bob hund började det osäkra vädret reda ut sig till en av de bästa sommarkvällar jag någonsin varit med om. Skuren passera som sagt och våran goda vän från Mjölby hittade oss. Vi började göra som ungdomar gör mest, hacka lite på varandra, skrattade och kännde ett magiskt pirr i våra tomma magar. bob hunds spelning var verkligen magisk då jag är oerhört förtjust i deras underbara musik. Som avslutning kom en lätt, men ack så lätt regnskur som avslutning. Kommer inte ihåg ordagrannt vad Thomas som är sångare sa, men det var något i stil med en oväntad specialeffekt. Och om det var. Sen började väntan på Depeche Mode. Vi kände hur det bara blev fler och fler som slöt upp framför Vintergatan som nu andadess förväntan, spänning och lycka! Vi hade den perfekta platsen, som vi tyvärr inte fick behålla då vi automatiskt flyttades ca fem-tio meter på grund av publikdraget. Vi hade intagit plats som sagt, belägen kanske tio meter från stängslet, perfekt sikt och man slipper den värsta trängseln, trodde iaf jag. Nu hade det blivit ordentligt varmt och jag tog av mig min tröja som jag fattat under regnskuren. Jag lade den i skrevet i mina shorts. Det såg ut som om jag hade Sveriges största bullf*tta. Det fick jag även höra ett antal gånger. Anyway. Vi började prata med ett gäng smålänningar från Kalmar som vi fattade tycke för direkt. Jag kommer ihåg den kännslan, ingen blygsamhet, pirret i magen, förväntan, och en massa skratt. Slutligen så entrade Depeche Mode scenen och trots den korta spelningen så anser jag att den var magiskt. Smålänningarna tog hand om oss under spelningen, såg till så vi såg bra och inte ramlade på grund av publiktrycket. Vi växlade aldrig namn eller nummer med varandra, bara ord. Men hellre det. Det var den tveklöst bästa dagen i mitt liv. Innan hade vi sett The Sounds, bob hund och mina favoriter Hoffmaestro&Chraa.

Jag brukar nu i vintertid minnas tillbaka till den varma härliga sommaren i arvika, det var mitt första men absolut inte sista. Jag är fast!

Gustaf W.
the__gurra@hotmail.com
(det är två understreck)

Detta kommer att bli långt, men bear with me så kommer ni att få beskrivet för er, i text, en av de bästa kvällarna i mitt liv.

Bästa minnet är från stekheta Arvikafestivalen 2008 - men det var inte under värmen det skedde. Sista kvällen, om jag minns rätt, efter en värmebölja som bland annat slagit ut en av mina kompisar, hörs ett massivt brak över campingplatsen (och förmodligen en tio mils radie utöver det) - följt av ett massivt jubel från alla campare (vilket i sig var en rätt häftig upplevelse). Kort därefter spöregnar det (http://www.youtube.com/watch?v=yC0QCBRjdkY).

Jag har aldrig någonsin varit med om ett liknande regn, och (på sin höjd) 30 sekunder efter dess att den första droppen nått marken var de flesta på campingen dyngblöta. Detta skulle förstöra kvällen för de flesta - och visst, det var inte enbart positivt till att börja med. Men detta var början på något grymt för mig, skulle det visa sig.

I vilket fall medförde detta att Alice in Videoland, som jag skulle se med mina nyfunna vänner, vart försenade då hela Apollo var dyngblött. Vi åt då istället svingod mat på festivalområdet och vandrade tillbaka till tältet efter ett tag då konserten var påbörjad (vid 16-tiden om jag inte minns helt fel). Väl i tältet spelades underbar, fartfylld musik samtidigt som tappra funktionärer (iklädda sopsäckar mot regnet) skyfflade undan det vatten som läckt in i tältet (http://www.youtube.com/watch?v=iviJbVZGy2Q).

Vi återvände därefter till campingen där jag i skrivande stund inte riktigt kan komma ihåg vad jag gjorde. Klart är i alla fall att vi återvände till festivalområdet efter någon timme, och att den normalt cirka 15 minuter långa promenaden till festivalområdet denna gång tog cirka en och en halv timme (vilket innebar att vi missade Yelle - men det gör inget en sån här kväll) på grund av blandade, kärleksfulla stopp längs vägen. Klart är också att jag vid det här laget förmodligen hade festivalens absolut fulaste outfit; mjukisbyxor uppkavlade till knäna, stringtofflor (mer känt som flipflops) och en plastpåse över varje fot, upp till mina knän - för att undvika att bli jättelerig. Detta toppas med en sopsäck på överkroppen. Festivalmode börjar vi alla fall kalla det.

Väl inne på festivalområdet igen virrar vi runt och hör något som låter lite lattjo - det visar sig vara Sirqus Alfon, och alla som närvarade kan intyga att det var en sjuhelvetes show med grym publikkontakt (http://www.youtube.com/watch?v=8RSRJBvFqfA). Toppbetyg rakt igenom, och att säga att det var en rolig överraskning är en underdrift om något. Det var nästan så 'illa' att man inte riktigt ville slita sig för att få bra platser på nästa högklassiga akt som skulle spela; Death Cab For Cutie. Även Death Cab levererade, men roligast där var nog paret som hånglade fyra (!) låtar i rad (utan avbrott). De skall ha en eloge - snacka om långtradare.

Efter Death Cab kommer också kvällens höjdpunkt. Tillsammans med kanske världens skönaste människor gör vi allt och inget under någon timme - vi mår så jävla bra. Kanske den absolut bästa stunden är när vi kör den fulaste möjliga dansen till musiken som spelades vid en av scenerna. Det går inte att med ord beskriva den känslan av välbefinnande.

Kvällen avslutar vi (tror jag) med Hot Chip och... Sen minns jag inte riktigt mer vad som hände. Allt jag vet är att detta var en av de absolut bästa kvällarna i mitt liv thus far - och det tackar jag alla involverade för. (Yep, det inkluderar festivalarrangörerna).

/Robin Vikström (robin.vikstrom@gmail.com)

Ett av mina bästa minnen från mina tre Arvikavistelser, kommer från den första kvällen jag någonsin tillbringat på varmländsk mark, sommaren 2007. Det var tisdag, och sommarsvalt i luften. Jag och mina kompisar var trötta efter en lång tågresa från Göteborg, som hade tagit många timmar med byten osv. När vi äntligen knäppte första ölen var vi i paradiset. Vårat tält var helt fel uppslaget och vi hade lyckats hamna brevid ett camp som hade en megafon som dem använde flitigt, men det var fint och jag kände ett festivalbubbel inom mig för första gången i mitt då 16 år långa liv.
Kvällen fortsatte, ölen sinade och starkare drycker blev framtagna ur tälten. TTA spelades på högsta volym på den lilla krassliga bandarn. då kliver Jesus fram i dimmorna. Jag vet fortfarande inte om det var Jesus på riktigt, men han utgav sig för att vara Jesus och jag och mina vänner köpte det ganska hårt, eftersom våra hjärnor inte arbetade med full kapacitet och eftersom han hade Långt brunt hår, ett vitt lakan omsvept sig och skägg. Ja det var en typisk Jesus. inte ens skor hade han. alltså, Jesus satte sig med oss i vårat lilla camp, han blev bjuden på öl och cigaretter, och där satt han med oss en hel kväll och sjöng. Mellan låtarna kunde han inflika ett av de tio budorden, men sedan fortsatte han att sjunga med oss, och försvann i gryningen med ett nöjt leende på läpparna.

senare på dagen märker min kompis att hennes telefon som hon hade använt flitigt under natten var borta, och hon hade bara suttit brevid Jesus hela kvällen. så jag vet inte riktigt hur det ligger till med Jesus moral, men en telefon är bara en telefon och vi fick träffa Jesus första gången vi var i Arvika. Vi såg honom inte igen efter den kvällen, men jag tror att det var den kvällen, fylld av vänskap och kärlek, som fick mitt hjärta att slå för Arvikafestivalen.

saraviktoria.a@hotmail.com

cracyme@hotmail.com
höll på att glömma! ^_^

Vad kan bli bättre än mitt minne. På Arvikafestivalens camping i somras mötte jag J. Han satt plötsligt utanför mitt tält och var sådär trevlig, smat, glad, rolig och söt som jag inte trodde att någon kunde vara. Vi pratade i 3 dagar i streck.

Vi konstaterade att jag inte var singel och att vi bodde 30 mil i från varandra.

2 veckor efter festivalen såg jag jag till att jag blev singel och for 30 milj genom landet för att se om denne J fortfarande var lika fantastisk. Det var han.

I dag drygt 6 månader senare bor vi i samma stad och i samma lägenhet. Och livet har aldrig varit bättre.

Allt tack vare Arvikafestivalen och Arvikafestivalens camping.

Kramar H

simplethings81@gmail.com

Mitt bästa festival minne ifrån Arvikfestivalen är ifrån 2009. Jag och en kompis som jag tältade med träffade 2 norska killkompisar som bodde i tältet bredvid som vi blev bra vänner med, satt vi och umgicks med och drack öl med den första kvällen vi anlände till lilla campingen. Väl på natten när vi satt utanför våra tält och drack öl och umgicks började det plötsligt ösregna. Så vi höjde på volymen på deras högtalare medans vi dansade regndansen i spöregnet och drack öl och skrattade och mådde bäst. Dock blev ordningsvakterna arga och sa till oss när vi sprang runt och slog på tälten omkring oss när vi ville att alla skulle vakna och komma ut och dansa med oss i spöregnet. Ett otroligt roligt minne som jag aldrig kommer glömma. Vad är festival utan hög musik, lera, alkohol och glada människor?
Tack för mig.

Lisalollipop@msn.com